Efter mycket “om och men” hyrde vi till slut en bil. Det har varit en lång väg fram till denna stackars Ford. Ett Hamam-bad, en båttur och många telefonsamtal för den stackars hotellreceptionisten.
Vi åkte och tankade och John frågade på macken hur vi skulle köra för att komma till bergen. Vi fick direktioner och körde iväg. Enda problemet var att vi hade blivit visade till fel berg. Vi ville besöka slottsruinen som fanns uppe på ett annat berg. Så vi åkte tillbaka för att fråga igen. Denna gången gick det bättre. Vi hittade slottet, betalade inträde och gick in. En sån fantastisk utsikt! Den var värd vartenda öre…lira. Jag gick så långsamt jag kunde för att lura John att låta mig stanna i solen lite längre. Själv gömde han sig i sluggan så fort han fick chansen. Hur kan någon vara så rädd för lite sol? Han kanske är vampyr?
Efter detta åkte vi in till centrum för att äta lunch. Jag beställde “fried calamares” och John gjorde detsamma. När kyparen hade gått frågade John mig vad det var han hade beställt. När jag berättade att det var bläckfisk blev han lite blek om nosen och jag fick mig ett gott skratt, men han åt snällt upp alltihop…innan han lovade att aldrig beställa saker han inte vet vad det är igen.
Senare på kvällen tog vi en liten biltur nere längs kusten. Mycket vackert i solnedgången, men tyvärr blev det kolsvart väldigt snabbt. Kvällen avslutades som vanligt med öl och fotboll i hotellrestaurangen.
