Efter sedvanliga frukosten packade vi väskan och satte oss i receptionen för att vänta på bussen som skulle ta oss till hamnen där vår båttur skulle starta. Jag insåg väl inte hur mycket det egentligen blåste förrän vi kom ut till havs. Inte John heller, som blev galet sjösjuk av de höga vågorna. Även om jag tyckte synd om honom var jag irriterad för att han klagade sönder resan för mig. Till slut, när jag upptäckte att jag lät lite som mamma, slutade jag tycka synd om mig själv. Han kunde ju faktiskt inte hjälpa att han mådde dåligt. Han var dessutom inte ensam om det. Det var skytteltrafik till båtens enda toalett och vissa av gångerna hann inte dörren gå igen innan det som behövde komma ut kom ut… EOU! Halvvägs på vår resa var det till och med fyra personer som hoppade av och åkte in till stranden med en glassbåt (nej, inte Hemglass).
Solen jag trodde att jag skulle få på min vita hud idag fick vackert vänta, då jag faktiskt inte är SÅ elak så jag lämnar min stackars man ensam när han mår dåligt. Vi fick god lunch på båten, men han fick i sig högst två tuggor, innan de kom upp igen. Till slut, 6 timmar senare, steg en trött och sliten och faktiskt även lite irriterad skara av båten. Det var en otroligt vacker båttur, men jag tror det var många som inte orkade uppskatta den. Jag som tyckte vågorna kunde fått vara om möjligt ännu högre tyckte i alla fall att båtturen var värd pengarna.
Skepp ohoj!
