Vi åkte från hotellet kl. 19.15 efter att ha ätit en sista måltid på Jimmys restaurang. Vi var framme vid flygplatsen 2,5 timme senare, glada över att ha fått en mycket mer bekväm transferbuss på hemresan. Vi checkade in och gick direkt till taxfreeshoppen. I parfymavdelningen blev John genast påhoppad av en manlig expedit som var så gay att han nästan gick av på mitten. Han vägrade lämna John ensam och ville visa hela sortimentet. Jag funderade på om han inte hellre hade velat visa “vad han hade inne på lagret”, men det föreslog han konstigt nog aldrig, till min stora besvikelse förstås. HAHA! Jag köpte lite parfym, en flaska whiskey till far, en flaska raki till mig själv och lite godis och sen flydde vi fältet.

Tiden gick rasande fort och snart var det dags att kliva ombord på flyget hem. På Landvetter kom en trött lillasyster och en lika trött Patrik och hämtade oss.

Snipp snapp snut, så var denna resan slut. OJ vad jag har haft det härligt!

När vi vaknat åkte badkläderna på och vi gick ner för att ta ett dopp i poolen och ligga en stund i solen. När vi låg där kom två tjejer som kommit till hotellet dagen innan och la sig i solstolarna bredvid oss. De började prata om internet och att koden till hotellets lokala nätverk var samma som på ett annat hotell. De sa även koden högt, fast väldigt snabbt och osammanhängande. När jag kom upp till rummet igen testade jag lite olika kombinationer av det jag kom ihåg och till slut fungerade det! Min Iphone kändes plötsligt hel igen. Jag önskade att tjejerna hade kommit lite tidigare, fast å andra sidan störde de livet ur mig i övrigt så jag ska nog vara glad att de kom på slutet av min semesterresa ändå.

Resten av dagen gick åt till att vila och att shoppa. Jag fyndade några riktigt snygga kopior. En väldigt snygg väska (äkta Puma-imitation) och ett par snygga solglajjor (äkta Gucci-fejk). Hittade även äppelthé, som jag blivit lite kär i under min resa, som jag genast köpte. John frågade om jag ville köpa något mer i affären, och skarpsynt som jag är hittade jag genast en liten burk. På etiketten fanns en man med en enorm erigerad lem och texten “afrodisiac”. Jag köpte den inte men butiksbiträdet och jag fick ett gott skratt. Frågar man MIG så dumt får man fasen skylla sig själv! Jag skäms minsann inte! Han kommer få ett hårt liv, stackarn.

Jag saknar inte min katt…neeeeejdå.

Vi åkte och tankade och John frågade på macken hur vi skulle köra för att komma till bergen. Vi fick direktioner och körde iväg. Enda problemet var att vi hade blivit visade till fel berg. Vi ville besöka slottsruinen som fanns uppe på ett annat berg. Så vi åkte tillbaka för att fråga igen. Denna gången gick det bättre. Vi hittade slottet, betalade inträde och gick in. En sån fantastisk utsikt! Den var värd vartenda öre…lira. Jag gick så långsamt jag kunde för att lura John att låta mig stanna i solen lite längre. Själv gömde han sig i sluggan så fort han fick chansen. Hur kan någon vara så rädd för lite sol? Han kanske är vampyr?

Efter detta åkte vi in till centrum för att äta lunch. Jag beställde “fried calamares” och John gjorde detsamma. När kyparen hade gått frågade John mig vad det var han hade beställt. När jag berättade att det var bläckfisk blev han lite blek om nosen och jag fick mig ett gott skratt, men han åt snällt upp alltihop…innan han lovade att aldrig beställa saker han inte vet vad det är igen.

Senare på kvällen tog vi en liten biltur nere längs kusten. Mycket vackert i solnedgången, men tyvärr blev det kolsvart väldigt snabbt. Kvällen avslutades som vanligt med öl och fotboll i hotellrestaurangen.

I övrigt har vi bara tagit det lugnt idag. Ätit, vilat, läst och shoppat lite på kvällen. Vi hittade en ny gata med massa roliga saker jag ville köpa, men jag hinner nog innan vi åker hem. På kvällen gick vi som vanligt ner till hotellrestaurangen och åt kvällsmat och drack lite god dryck.

Solen jag trodde att jag skulle få på min vita hud idag fick vackert vänta, då jag faktiskt inte är SÅ elak så jag lämnar min stackars man ensam när han mår dåligt. Vi fick god lunch på båten, men han fick i sig högst två tuggor, innan de kom upp igen. Till slut, 6 timmar senare, steg en trött och sliten och faktiskt även lite irriterad skara av båten. Det var en otroligt vacker båttur, men jag tror det var många som inte orkade uppskatta den. Jag som tyckte vågorna kunde fått vara om möjligt ännu högre tyckte i alla fall att båtturen var värd pengarna.

Skepp ohoj!

Först in i en het bastu, ut till en iskall pool, in i heta bastun och ut till kalla poolen igen. Därefter in i ett rum där de släppte in så mycket ånga att vi inte såg varann. En lite spännande detalj var att de flesta av våra “medbadare” var tyskar…som släpptes in en gaskammare.  Sen ut igen till en kall jacuzzi. Vidare till ett lerbad. Efter det hade jag lera i alla skrymslen och vrår under baddräkten. Vi gick in till ett rum där vi fick lägga oss på en stor marmorplattform, alla i en ring, och fick peeling. Min peelingman var väldigt tystlåten, men väldigt duktig. Sen vidare till skummassagen , som var väldigt skön men tog slut alldeles för snabbt. Vidare till sista anhalten. Energima ssagen. GUD vad skönt! Min massör var galet pratsam, men tyvärr kunde han bara turkiska så jag förstod inte mycket av det han sa. Han hade en liten “tip box” och jag ville så gärna ge honom dricks, men jag hade inga pengar i baddräkten. Vi bytte om och vi hann precis med bussen hem och slapp vänta på nästa.

Vi åt middag på hotellrestaurangen, men vår vän Jimmy var inte där så vi fick nöja oss med en annan servitör. Han var inte lika bra som Jimmy så han fick bara en lira i dricks. Maten var toppen. Jag åt lamm shish och så mycket bröd att jag trodde att jag skulle spricka. Efter maten tog John en tupplur (man måste göra det när man blir gammal för att orka med) och jag passade på att skriva ner dagens händelser.

Senare tog vi en tur på stan där jag köpte två halsband och en ask Turkish delight. Vi köpte även väldigt god glass av vår ice cream-girl som stod med sin vagn i ett hörn.

Senare på kvällen gick vi ner till hotellrestaurangen för att äta kvällsmat. Jag var inte särskilt hungrig så jag åt bara en frukttallrik och vi drack en kall öl och ett glas vin. Helt plötsligt och utan förvarning kom en liten monsun farande. Regnet bara öste ner och vinden blåste av alla dukar från borden. Det var bara till att gå in och se resten av matchen i receptionen.

När vi vaknade begav sig John ut för att växla pengar. Han kom tillbaka trekvart senare och sa att han hade hittat ett växelkontor till slut, i centrum. Senare, när vi gick ut för att äta lunch, hittade jag dock en bank precis bredvid vårt hotell och skrattade lite åt honom.

Vi åt Shish kebab på en liten restaurang nära hotellet. Supergott! Servitören hade väldigt roligt åt Johns “snålhet”, och egentligen betalade vi nog mer än vi borde ha gjort, så varje gång vi går förbi restaurangen nu skrattar han och ropar “Hello mister 40 lira man!”.

När vi satt och åt tittade jag på en man som kilade fram och tillbaka på gatan med en bricka full av små théglas. Han såg så söt ut att jag ville fråga honom om han inte gärna ville sälja ett glas till mig också.

Jag har blivit förtjust i många saker här: Det rosa, fallfärdiga huset som ligget bredvid vårt hotell, thémannen, 40 Lira-servitören och så klart Jimmy som är vår nya mentor. Vi frågar honom om allt. Imorgon ska vi på Hamam (turkiskt bad) och vi frågade Jimmy om han kände tillföretaget vi hade beställt av eller om vi hade blivit lurade. Jimmy svarade att de var “inte perfekta, men helt OK”. Om de inte kommer och hämtar oss imorgon ska vi säga till Jimmy så ska han följa med oss, för han känner dom.

Senare på kvällen tog vi ett dopp i den folktomma poolen, en tur på stan och kikade i butiker och satte oss till sist på hotellrestaurangen för att äta kvällsmat och titta på fotboll. En perfekt avslutning på dagen!

Vi checkade in och gick genom tullen helt utan att pipa. Mannen som gick efter mig pep dock. HEHE! En annan man fick öppna sin väska, skadeglädje!

I transferhallen, där vi fick vara i över två timmar åt vi en snuskigt stor och dyr hamburgare. Väldigt god! Sen gick vi runt lite i taxfreeshoppen. John skrek hela tiden att allt var så billigt. Jag tog det hela med ro. Luktade på många parfymer och hittade en jag tänker köpa på hemvägen (jag gjorde inte detta för den kostade måååånga Euro i Turkiet).

Flygningen var väldigt spännande. Det kändes lite som på Liseberg. Sätena var dock jävligt för små för min stora rumpa. När vi steg av planet var det som att gå in i en vägg av varm och fuktig luft. Jösses! Transferbussen var lika trång som flyget (fast för benen istället för rumpan), och ibland väldigt varm när chauffören (som sålde “bira” i smyg till passagerarna) stängde av AC:n. Vi stannade på halva vägen vid en bensinstation där vi kunde köpa vatten. Tur det, annars hade vi svimmat.

När vi kom fram till hotellet checkade vi raskt in på hotellet, betalade snällt för AC på rummet och gick ut och somnade utmattade i värmen.

Klara – Färdiga – Gå!

2. Sahlgrenska Universitetssjukhuset: Ledningen för de stora sjukhusen i Göteborg som går under Sahlgrenska Universitetssjukhuset bestämde en solig dag när hjärnorna gick på högvarv att man i växeln skulle svara ”Sahlgrenska Universitetssjukhuset” när man ringer på växelnumren för Östra, Mölndal, Sahlgrenska, Högsbo och Lillhagens sjukhus. Detta är i teorin naturligtvis en fin idé eftersom de faktiskt allihop är en del av Sahlgrenska Universitetssjukhuset. I praktiken är det naturligtvis värre. Patienterna vet ofta inte om detta. När jag svarar Sahlgrenska Universitetssjukhuset och de har ringt växelnumret till Östra tror de att de har kommit till Sahlgrenska och säger ”Ursäkta mig jag har ringt fel, jag skulle till Östra”, och så lägger de på. Det finns också den sortens patienter som blir helt paralyserade och stammar fram något i stil med: ”Men…jag skulle…till Östra…har jag…ringt fel då?”. För dessa hinner man förklara att de inte alls har ringt fel utan helt rätt och allting är frid och fröjd. Sen finns det även de som ger en tre timmars lång utskällning till växeltelefonisten för att denne har svarat ”Sahlgrenska Universitetssjukhuset” när det är helt uppenbart att hon/han har ringt till Östras växel.

3. Psykakuten: För bara några få veckor sedan stängde de psykakuten på Sahlgrenska och flyttade all akut psykverksamhet till Östra sjukhuset. Innan flytten fanns det psykakuter på både Sahlgrenska och Östra, fast Östra hade bara sin verksamhet öppen på dagtid. Tänkte de någonsin på att det är psykiskt sjuka människor de har hand om, som kanske skulle må bra av någon slags trygghet? De som är vana vid att nattetid vända sig till Sahlgrenska får nu vänja sig om vid att åka till ett helt annat sjukhus i en helt annan del av stan. Dessutom räknade de väl inte med den sortens anstormning de skulle få till ett och samma sjukhus, vilket resuterar i överbelastning, vilket i sin tur resulterar i att de måste stänga sina telefoner. Den som då helt plötsligt får ansvaret för de psykiskt sjuka patienterna som behöver rådgivning per telefon eller bara behöver prata med någon är växeltelefonisten. Har växeltelefonisten fått någon utbildning i denna sortens samtal? Nej. Vet växeltelefonisten hur den ska hantera en patient som skriker att den tänker ta livet av sig och svälja hundra sömntabletter? Nej. Vart har växeltelefonisten fått för information om vart denne kan hänvisa patienten som inte kan återkomma när telefonen öppnas igen på akuten? Jo, till Sjukvårdsrådgivningen. Och vilket nummer har de nu igen…?

I rest my case!